I den här artikeln kommer vi att ta upp ämnet Partnerskap för fred, som har fått stor relevans inom olika områden de senaste åren. Partnerskap för fred har väckt stort intresse och debatt både i samhället och i den akademiska världen och dess genomslag har blivit tydligt inom olika områden, från politik till teknik. Under hela detta skrivande kommer vi att analysera de olika dimensionerna av Partnerskap för fred, utforska dess ursprung, utveckling och konsekvenser i dagens värld. Genom denna omfattande analys hoppas vi kunna ge en djupare förståelse för Partnerskap för fred och dess roll i det samtida samhället, såväl som dess potentiella implikationer för framtiden.
Partnerskap för fred är ett Nato-projekt som syftar till att skapa förtroende mellan Nato och andra stater i Europa och före detta Sovjetunionen. Det skapades 1994, det vill säga strax efter att östblocket upplöstes. Sedan 1997 organiseras den europeiska delen i EAPR.
De nuvarande medlemsstaterna är (i bokstavsordning):
Ursprungligen var även dessa stater medlemmar:
Polen, Tjeckien och Ungern blev fullvärdiga Nato-medlemmar den 12 mars 1999. Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien likaså den 29 mars 2004. Albanien och Kroatien blev fullvärdiga Nato-medlemmar den 1 april 2009. Montenegro blev fullvärdig Nato-medlem den 5 juni 2017. Nordmakedonien blev fullvärdig Nato-medlem den 27 mars 2020. Finland blev fullvärdig Nato-medlem den 4 april 2023. Sverige blev fullvärdig Nato-medlem den 7 mars 2024.
Malta deltog i partnerskap för fred mellan 26 april 1995 och 27 oktober 1996. Den 20 mars 2008 beslöt Malta att reaktivera sitt medlemskap. Nato godkände ansökan under sitt toppmöte i Bukarest den 3 april 2008.