Adolf Weil
I dagens värld har Adolf Weil blivit ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av samhället. Från dess inverkan på människors dagliga liv till dess inflytande på ekonomin och politiken har Adolf Weil lyckats fånga uppmärksamhet och väcka passionerade debatter inom olika områden. Med tidens gång har dess betydelse och inverkan ökat, vilket har genererat ett växande intresse för att förstå dess natur, dess implikationer och dess möjliga framtida konsekvenser. I den här artikeln kommer vi att utforska fenomenet Adolf Weil ytterligare och diskutera dess betydelse i det aktuella sammanhanget.
Adolf Weil, född 7 februari 1848 i Heidelberg, död 23 juli 1916 i Wiesbaden, var en tysk invärtesläkare.
Han studerade i Heidelberg, där han blev medicine doktor 1871 varefter han fortsatte sina studier i Berlin (under Ludwig Traube och Friedrich Theodor von Frerichs) och i Wien (under Ferdinand von Hebra, Moritz Kaposi och Leopold Schrötter von Kristelli). År 1876 blev han extra ordinarie professor och 1886 ordinarie professor i klinisk medicin (i Dorpat). Redan året därpå blev han dock tvungen att avsäga sig professorstjänsten på grund av tuberkulos. Under några år arbetade han vintertid i Ospedaletti och San Remo samt i Badenweiler under somrarna. År 1893 flyttade han till Wiesbaden där han stannade fram till sin död. Förutom att ha varit professor i Dorpat var han även professor i Berlin.
Weil har givit namn åt Weils sjukdom som han beskrev fyra fall av.
Bibliografi
- Die Gewinnung vergrösserter Kehlkopfspiegelbilder, 1872
- Die Auscultation der Arterien und Venen, 1875.
- Handbuch und Atlas der topographischen Percussion, 1877.
- Zur Lehre vom Pneumothorax, 1882.
- Zur Pathologie und Therpie des Typhus abdominalis mit besonderer Berücksichtigung der recidiver, sowie der renalen und abortiven Formen, 1885.
- Über die Aufgaben und Methoden des medicinisch-klinischen Unterrichts, 1887.